En liten känsla av rastlöshet

Det är svårt att inte få en gnutta högstadieångest när den gråa tiden är här. Molnen är gråa, marken är grå och brun av alla gamla löv, vädret är fuktigt och kallt och människorna är trötta och svartvita.

Innan idag så infann det sig en märklig känsla i min kropp. Det var en känsla av totalt lugn men samtidigt också en känsla av total hopplöshet. Jag slutade jobbet och skulle hem, när jag går utanför dörren till min arbetsplats möts jag av just den där kalla vinden, gråskalan av färger och regn i ansiktet. Jag går mot bussen och då stannar jag upp.

Jag stod stilla ett tag och bara tänkte, vad i hela helvete ska jag göra? Jag är inte bunden till något eller någon och jag har inga planer. Varför ska jag åka hem, där väntar lite disk och inte så mycket mer. Varför ska jag stanna kvar här ute, jag har inga pengar att spendera på något.

Denna känslan var så äcklig att jag tyckte den var skön. För någonstans betyder det att jag är totalt fri att göra vad jag vill. Men samtidigt är det tråkigt att inte ha något eller någon som väntar på än, som vill att man ska vara någonstans. Eller göra något.

Men jag är totalt tillfreds med mig själv, jag älskar livet.